Novell.
Närvarande
Söndergråtna ögon, torra läppar som skakade i takt med hennes hjärtslag. Långt och stripit hår. Claudia såg sig i spegeln, Nästan en kopia av sin mor. Om hon ändå hade funnits där, bara just just nu. Nu kände hon sig ännu mer värdelös än innan. Inget av det som hade hänt var ju hennes fel, men ändå kändes det som det. Varför hade han då sagt att hon var den som orsakat allt detta?
Hon kollade en extra gång att toalettdörren var låst. Han kanske hade somnat. Hon hade vart där inne nu i snart två timmar. Så tyst hon bara kunde, låste hon upp dörren till toaletten och tog tysta, darrande steg mot sitt rum.
Där låg det fullt med ölburkar och saker som han hade kastat omkring sig när han hade druckit. Hon gick in i sitt rum.
Han hade slängt alla hennes böcker och hennes bordslampa i golvet så att den gått i flera tusen glasbitar. Hon fick gå försiktigt. När hon precis kom fram till sin prydligt bäddade säng så såg hon att den var blöt. Hon började hulka, nästan så att hon kräktes.
Men hon var tvungen att vara tyst. Vad var egentligen hennes fel? Var skulle hon sova nu, nu när hennes egen stupfulla far ställt sig och kissat i hennes säng? Som att det var hon som var skiten som skulle ligga där.
Det var inte hennes fel att hon sett damen i den vita dressen. Skepnaden som brukade visa sig. Hon hade själv sett henne flera gånger. Hon mindes hur han skrek att det var hon som hade tagit damen dit, men isåfall, hur? Att det var hon som gjorde så att han inte kunde sova.
Hon drog sakta och tyst bort det kissiga duntäcket och lade den varsamt på golvet.
Som tur var, var madrassen inte blöt.
Hon la sig stelt ner på den kalla madrassen och kurade ihop sig. Kallt, så kallt att det kändes, som en blöt kall filt slutit sig över henne. Hennes beniga, bleka kropp, full med blåmärken av pappans slag.
Plötsligt var hon där igen, damen med den vita dressen. Nu stod hon i hennes dörröppning och iakttog henne. Men sorgsna ögon, fulla med medömkan, med kärlek. Som en moders kärlek till sitt barn.
När Claudia tidigare varit iakttagen av damen hade det kännts obehagligt. Men inte nu. Absolut inte nu. Hon ville ha hennes närvaro här. Någon som fanns där, bara för henne.
Hon hade kommit för hennes skull. Som en ängel, en uppenbarelse. Hon var inte ensam, så som hon hade känt sedan hon miste sin mor. Damen sa ingenting, hon bara stod där. La huvudet på sned och tittade djupt in i Claudias rödgråtna ögon. Claudia behövde inte skrika, inte säga, inte gråta. För hon såg att damen förstod, förstod allt. Från Claudias kind rann sakta ner en kall tår. Hon rös till.
Damen började närma sig. Vad skulle Damen göra nu? Döda henne? Det hade faktiskt Claudia ingenting emot just nu. Nu ville hon försvinna. Dö. Hon ville bara skrika det rakt ut. Högt, att damen skulle döda henne. Ta tag om hennes hals. Ta hennes luft. Låta hennes hjärta stanna. Hon hulkade. Försökte prata, men det gick inte.
Damen böjde sig ned och la sin hand på Claudias axel. Plötsligt öppnade damen munnen.
- Förlåt. Det är mitt fel, men jag vet inte vad jag ska göra.
Claudia kollade häpet på damen. Vadå jag vet inte vad jag ska göra? Vad fan var det? Claudia blev besviken, sur, arg, kände att ett hat inom henne växte. Men samtidigt var Claudia helt paralyserad. Alla hennes känslor blandades och Claudia grät. Hon slöt sina ögon. Snälla, Gud, Hjälp mej. Ta bort mej från detta helvete! Det var allt hon hade i huvudet just då. Hon tog ett djupt darrande andetag.
Nu ville hon bara vrida tillbaka tiden. Hon visste exakt när, då hennes mamma fanns.
Allt var bra. En perfekt familj, en familj full med kärlek. Hon ville inte bara vrida tillbaka tiden för sig själv. Även för sin far. Då hade han inte supit för att dölja en saknad efter sin fru. Men när hon dog blev allt såhär. Skit. Claudia öppnade ögonen igen. Hon var tillbaka i helvetet igen.
-Försvinn! Röt hon till. Claudia såg surt in i damens ögon. Nu ville damen säga något.
- Claudia..
- Hur fan vet du mitt namn? Viskade hon med sin kaxigaste stämma.
- Claudia, var tyst, du kommer att väcka honom! Jag vet mer om dej än vad din egen fader gör.
- Sluta! Du är fan heller min mamma, så sluta bete dig som en. Försvinn!
Damen tittade ner i golvet. Sakta började hon tyna bort. Kontrasterna försvann, till slut var hon helt borta.
Tänk så skulle hon aldrig komma tillbaka? Bättre! Tänkte Claudia först, men sakta började hon känna tvivel för vad hon gjort.
Sedan kom Claudia på en sak. Hon var inte ledsen längre. Damen hade fått henne glömma. Glömma allt det jobbiga. För en liten stund, men stunden betydde mycket för henne. Visst levde hon ibland i ett helvete, som nu. Det var ju inte första gången som hennes pappa blivit så våldsam.
Sedan somnade hon. Men det blev inte mycket till sömn.
Hon vaknade efter 2 timmar av att solen sken i hennes ansikte.
Det var morgon. Ännu en ny dag. Innan hon hann resa sig från sin säng såg hon en handskriven lapp på sitt sängbord.
Hon kände direkt igen att den gamla skrivstilstexten var skriven av hennes mor. På lappen stod det:
''Be mig gå , men jag lär ändå inte försvinna.
Be mig dö, men jag är inte levande.
Be mig hålla ett löfte, och jag kommer alltid hålla det.
Som på sjukhuset. Även om jag inte alltid finns till så..
..lämnar jag dig aldrig.''.
Nej men kan inte ta min novell eftersom jaghar flera bevis på att det är jag som skrivit den om ni hade tänkt att använda den till ngt av era skolarbeten.
Hope you like it!
XOXO Angelica (like tila always whrite.. hah)
Den va ju skit bra!
